På roadtrip i Europa: barnens utveckling

"Barnen rör sig allt snabbare så nu gäller det att barnsäkra bussen för små utbrytarkungar." I del 6 berättar roadtripföräldrarna Juli och Christian om hur busslivet får anpassas i takt med att barnen växer.

Tur att det finns skyddsnät när det bor små utbrytarkungar i bussen!
Foto: Christian Göran
Det här har hänt: Efter en tuff och orolig graviditet ville Juli och Christian spendera så mycket tid som möjligt med sina supermagicalunicorntwins. Därför bytte de lägenheten i Berlin mot en campingbuss och gav sig ut på en flera månader lång bilsemester.
De startade från Tyskland och åkte i lugnt tempo norrut genom Danmark, Sverige och Norge. Nu är de tillbaka i Tyskland där de pausar över vintern. Läs tidigare delar här.
Undrar du över namnet supermagicalunicorntwins? I faktarutan i slutet av artikeln får du svar.

Barnen utvecklas i rasande takt

När vi startade resan var tvillingarna bara 6,5 månader. De hade börjat hålla upp huvudet när de låg på mage, så vi fortsatte med en kvart om dagen på mage även under resan. När barnen var 7-8 månader kunde de rulla runt på mage, sakta resa sig på alla fyra och till slut krypa. Nu när de är 9 månader tar de sig fram i rasande fart i sängen och på filten.

Hej blåmärken och skrubbsår!

De älskar verkligen att krypa över saker och på oss. Och de är otroligt snabba, så vi måste vaka som hökar över dem. De drar sig upp själva, håller i fönstren, oss och skyddsnätet som vi har monterat på överslafen. Ibland släpper de taget för en stund och står utan stöd, men sedan blir det svårt att sätta sig igen. Då får vi hjälpa till. Hej blåmärken och skrubbsår! Men vi kompenserar gråten med pussar och gos och sedan är de snart igång igen.

supermagicalunicorntwins-roadtrip-6b
Pappa, jag vill också spela!
Foto: Christian Göran

Lekar inne och ute på barnens nivå

Både inne i bussen och utomhus leker vi med barnen på deras nivå. Vi gör ”hinderbanor” och uppmuntrar dem att försöka ta sina första steg. Att gömma saker under filten och låtsas att de är borta – leken som de aldrig verkade tröttna på – är inte lika intressant längre. Nu har de lärt sig att sakerna finns även om de inte syns.

I samband med detta dök även rädslan för främlingar upp. Ibland blir de klängiga och oroliga bland andra människor. De kan också börja gråta om någon annan än vi kommer för nära. Men de kan även flirta och avfyra stora leenden mot andra när de väl känner sig trygga. Så ofta det går försöker vi vänja dem vid nya människor som vi träffar längs vägen.

För tillfället pågår barnsäkring av bussen.

Barnen är nyfikna på allt, så för tillfället pågår barnsäkring av bussen. I början av resan behövde vi bara en amningskudde för att se till att de inte skulle rulla ner på golvet. Men så fort de började stå på alla fyra blev vi tvungna att sätta fast ett fallskydd vid överslafen.

När de började dra sig upp själva överallt var inte heller fallskyddet tillräckligt. Vi monterade då istället ett högt skyddsnät. Dessutom fick vi täcka vassa kanter på fönster osv., precis som vi skulle ha gjort i en lägenhet. Som tur är så är väggarna i bussen väldigt mjuka, så det är ingen större fara om de slår i huvudet i ”barnrummet”.

Men tiden går fortare än en tror och snart förflyttar de sig ännu snabbare, så det gäller att ha förberett bussen för små utbrytarkungar!

supermagicalunicorntwins-roadtrip-6c
Tiden går fort och tvillingarna kan nu stå korta stunder utan stöd.
Foto: Christian Göran

Vi räknar och sätter namn på allt runtomkring

Barnen började utöka sin repertoar av läten, de härmar och upprepar om och om igen. En favorit som körs i repris hela dagarna är pruttljud med läpparna. Oavsett hur löjliga vi känner oss, så försöker vi kommentera det vi gör tillsammans för att uppmuntra dem att börja prata. Vi kan till exempel räkna träd, visa dem blommor, blad och bär, göra djurljud och peka på djur vi ser.

Vi sätter namn på allt runtomkring oss och härmar deras jollrande, t.ex. ”dei”, ”ma”, ”ga” eller andra uttryck om och om igen. Det är det som är så bra med att vara ute i naturen. Du behöver inte känna dig löjlig eftersom det inte finns någon i närheten ;) Christian har verkligen hittat barnet i sig och tvillingarna skrattar gott när han gör roliga miner eller ljud.

Så härligt att lyfta upp sitt barn i armarna och kliva ut i naturen.

Barnen tycker att det är spännande att känna på olika strukturer. Att skrynkla papper, dra handen genom gräs och löv eller känna på olika material i bussen. Vi samlade på oss några föremål med olika struktur, till exempel träbitar, tallkottar och pinnar som Christian slipade med sandpapper. Sedan fick de känna på en sak i taget och de undersökte dem noggrant och länge.

Det är så otroligt härligt att lyfta upp sitt barn i armarna och kliva ut i naturen. Att gå runt tillsammans, visa dem blommor och blad och låta dem känna och lukta på dem.

xoxo
I nästa och sista delen om vår roadtripfamilj berättar vi om tvillingarnas sömnrutiner. Missa inte det!
 
Foto: Christian Göran

Följ Supermagicalunicorntwins på Instagram

Följ Juli och Christian och deras tvillingflickor Lovisa och Matilda på deras roadtrip:  @supermagicalunicorntwins och @christiangoran

Varför Supermagicalunicorntwins?

Så här berättar Juli och Christian:

”Tidigt i graviditeten, i vecka 12, fick vi hemska nyheter från vår läkare. Våra tvillingar led av tvillingtransfusionssyndrom, TTS. Det innebär i korthet att blodet från moderkakan blir orättvist fördelat mellan tvillingarna. Beroende på hur tvillingtransfusionen utvecklas under graviditeten kan tvillingarna dö inuti livmodern eller överleva, men med hög risk för fosterskador.

I vecka 18 fick vi nästa chock. En av bebisarna hade en cysta som växte på lungan och sköt hjärtat åt sidan. Varje vecka under graviditeten åkte vi till sjukhuset för att undersöka både TTS och lungcystan. Det var en tuff period med mycket oro men vi försökte vara positiva och hålla modet uppe.

Familj och vänner stöttade oss under den här kämpiga tiden. En dag sa en nära vän att hon var övertygad om att våra bebisar var supermagiska enhörningsbebisar och började sjunga om dem. Det var så skönt och befriande att höra att vi började skratta! Vi kommer aldrig glömma det lyckliga och lugnande ögonblicket.

Vår väns korta jingel följde oss sedan under resten av graviditeten och hjälpte oss att vara positiva och tro på att allt skulle bli bra. Och allt blev bra.

Och det är därför vi kallar dem supermagicalunicorntwins. För oss är de verkligen våra supermagiska enhörningsbebisar.”