"Där någonstans insåg jag att det skulle bli en jobbig flygning"

Som förälder får man utstå en hel del prövningar. Som att flyga med ett extremt onöjt barn. Säkert jättejobbigt som medresenärer. Men jag lovar, det är fan INGENTING mot hur det är att vara den som bär ansvaret för en liten skrikmaskin, när man befinner sig i en liten konservburk högt upp i luften.

 
Foto: Mikael Andersson

Häromdagen när jag satt och bläddrade igenom lite bilder från i somras var det nästan som att återuppleva en massa fina stunder med min fru och barnen. Soliga glada bilder och härliga minnen som påminner en om att livet är rätt bra ändå. Så plötsligt dök den här bilden upp:

children-vacation-parenthood-2
 
Foto: Josefine Andersson

En blick säger mer än tusen ord… finns det mig veterligen inget talesätt som lyder. Men det borde det kanske göra.

Det finns ganska mycket att säga om den här bilden, utöver det faktum att jag ser ut att ha sådana där skojiga glasögon med inbyggd lösnäsa på mig. Bilden togs av min fru bara sekunderna efter att vi hade landat hemma i Sverige igen, efter vår fantastiskt lyxiga Spaniensemester.

När jag precis hade blivit invigd i den så kallade 10 000-metersklubben. Men inte den gamla klassiska knulla-på-flygtoan-versionen, utan den mer hardcore föräldraversionen.

Låt mig berätta lite om den flygningen.

Min fru behöver sitta för sig själv – zonkad på lugnande och med mina underbara noise-cancelling-lurar runt öronen.

Min fru är väldigt flygrädd av sig. Såpass flygrädd att hon typ sätts ur spel från det att vi anländer till en flygplats, tills dess att planet åter står på fast mark. Det innebär att jag har den äran att ta fullt ansvar för barnen på i princip alla flygningar vi gör, eftersom hon behöver sitta för sig själv – zonkad på lugnande och med mina underbara noise-cancelling-lurar runt öronen. Lurar som kan beskrivas som hörselnervernas livväst för att de så magiskt filtrerar bort alla tänkbara kabinljud. Allt från stressande signal- och maskinljud till medresenärers ibland horribla kroppsljud. Inklusive barnskrik. Eller särskilt barnskrik skulle jag till och med säga.

Incheckningen hade gått bra och vi satt äntligen på planet redo att lyfta. Dessvärre meddelade piloterna att vi inte hunnit taxa i tid och att vi därför skulle bli stående i en dryg timma till take off. Det innebar att det alltså skulle dröja fyra timmar istället för tre, innan vi var hemma igen. Typiskt obra nyhet. Ungefär då bestämde sig Sammie (hon bredvid mig på bilden) för att balla ur fullständigt.

Den första svallvågen av vrålljud förflyttade mitt hårfäste ett par centimeter närmare nacken.

Jag vet inte exakt hur det hela började men har för mig att Sammie var extremt osugen på att ha säkerhetsbältet på sig. Hon försökte i alla fall kränga av sig det medan jag höll fast spännet i ett järngrepp. Hon tittade på mig med en sträng blick som signalerade att hon tänkte utmana situationen. Hon började gallskrika. Och är det en person i familjen som har fridykarlungor så är det Sammie.

Den första svallvågen av vrålljud förflyttade mitt hårfäste ett par centimeter närmare nacken. Jag skojar inte. Jag blev perplex. Tittade nervöst fram mot min fru, men hon satt och blundade med ett avslappnat ansiktsuttryck så jag insåg att hon inte ens hade hört det där. Jag skulle få reda ut det här ensam.

Där någonstans insåg jag att det skulle bli en jobbig flygning.

Planet var fyllt av människor i blandade åldrar, precis som det brukar vara. Men vi hade såklart oturen att hamna på sjätte raden bakifrån, och samtliga säten bakom vårt var upptagna av ett fruktansvärt störigt fotbollslag med killar i 15-17-årsåldern. När Sammie drog igång blev det först helt tyst bakåt. Jag hann uppfatta ett otydligt mumlande och lite irriterat stönande läte från ett par rader längre bak. ”…få tyst på ungen…” var allt jag hörde. Där någonstans insåg jag att det skulle bli en jobbig flygning. Men det hade inte ens börjat än.

Hade uthållighetsövningen ”jägarvila” ersatts av ”ljudligt missnöje” i Mästarnas Mästare hade Sammie plockat hem pokalen. Efter närmare 20 minuters ihållande gallskrik hade mina hjärnceller krökt sig såpass mycket att jag i ren desperation försökte avbryta hennes skitbeteende genom att rycka nappen.

Vi var nu utan napp.

Den enda effekten det hade var att volymen vreds upp från 80% till max på en sekund. Jag försökte givetvis genast reparera misstaget genom att ge tillbaka nappen, men då var hon redan asförbannad. Hon tog nappen och kastade den allt vad hon kunde rakt in i sätesraden framför. Dessvärre skedde träffen med gummidelen framåt, vilket ackumulerade rörelseenergin och gjorde att nappen liksom rikoschetterade med ökad acceleration bakåt i planet. Vi var nu utan napp.

Jag svalde hårt och bad min äldsta dotter som satt innerst att vända sig om och fråga fotbollskillarna om de kunde se nappen. Hon vägrade. Det var svårt att klandra henne. Det var längesedan jag var så osugen på något som att be ett störigt fotbollslag (som redan hatade mig/oss) om hjälp. Men jag bet ihop, harklade mig myndigt och frågade. Killarna tittade lojt ner mellan sina säten men kunde inte se någon napp. Det var synd. Nu jävlar skulle det bli åka av.

Det liksom susade i öronen och alla drog en lättnadens suck. Utom jag.

Sammie fortsatte att skrika oförtrutet. Jag kunde se i ögonvrån hur fotbollskillarna skruvade på sig och viskade saker till varandra. När 45 minuter gått hade vi fortfarande inte lyft. Då bestämmer sig Sammie plötsligt för att ändra taktik. Hon gör ett abrupt avbrott i skrikandet som lämnar en nästan vakuum-arkad tystnad i huvudet. Det liksom susade i öronen och alla drog en lättnadens suck. Utom jag. För jag kunde se i hennes ögon att slaget var långtifrån över. Bara första akten. Sammie tänkte (och jag ryser när jag skriver det här) gå in för att plocka mig – den långa plågsamma vägen.

Istället för att fortsätta på fulla spjäll, drog hon ner på intensiteten en aning och gick in i ett missnöjets energisparläge skulle man kunna säga. Om det tidigare märgskärande skrikandet var ganska fysisk i sin effekt, så var den nya, monotont lågintensiva klagosången något i hästväg till psykprövning.

Jag minns faktiskt inte ens den sista timmen i luften.

Så här flera månader i efterhand måste jag erkänna att jag är lite imponerad av hennes uthållighet. Men just då, när vi satt på 10 000 meters höjd med tre timmar i ryggen och en dryg timme till landning, är jag inte säker på att jag faktiskt hade tackat nej om kabinpersonalen halat fram en fallskärm och erbjudit mig att hoppa.

Jag minns faktiskt inte ens den sista timmen i luften. Förutom att fotbollsgänget, när vi befann oss någonstans över Tyskland, ballade sig genom att högljutt jubla i samband med att planet hamnade i ett stim med luftgropar. De sjöng även något som i sammanhanget var osmakligt. Ur mörkret i min frus blick, som jag då mötte för första gången under flygningen, kunde jag uttolka bilder av ytterst våldsam karaktär. Något som troligen hade drabbat fotbollsgänget om allt hon hade behövt göra var att trycka på en knapp. I övrigt är sista timman som en tom lucka.

Ironiskt nog upphörde Sammies plågsamma jämmer nästan i samma sekund som planet nådde mark.

På något sätt lyckades vi i alla fall klara oss igenom detta katarsis. Ironiskt nog upphörde Sammies plågsamma jämmer nästan i samma sekund som planet nådde mark. Som på beställning var hon hur nöjd som helst och när min fru vände sig om för att fråga hur flygningen hade gått så var det bilden ovan som mötte henne. Ett rätt nöjt och förhållandevis gulligt litet barn och hennes pappa – en medelålders medelklassman med en blick som ser ut att vara resultatet av en slarvig lobotomi. Men jag levde. Och det mina damer och herrar förtjänar en utmärkelse (om jag får säga det själv) och därför dristar jag mig att omdefiniera inträdesreglerna till 10 000-metersklubben. Bara sådär.

Som om de fyra timmarna hade varit en fest.

Det lustiga med min frus flygrädsla är att lika ångestriden och skör som hon är under själva flygningen. Lika energisk och glad blir hon när vi åter är på fast mark. Då ska det skojas. Hon plockade snabbt upp sin mobilkamera och knäppte av en bild. Hon tjöt av förtjusning när hon såg resultatet och visade mig vilken rolig bild hon hade tagit. Som om de fyra timmarna hade varit en fest.

Hon tyckte att jag verkade purken vilket var en rejäl underdrift med tanke på att min glädjebarometer pekade på isstorm. Jag kände mig fan helt rasande, men hjärnan var lika saggig som ett urladdat batteri. Vilket också är förklaringen till min nästan overkligt tomma blick.
Dock ska det tilläggas att den bilden togs cirka 25 minuter innan skärmen på min mobil krossades mot golvet på en trång och svettig flygbuss in mot stan.

 

 

 
Foto: Claes Pettersson

Namn: Mikael Andersson

Ålder: 40

Familj: En fru (Josefine) och tre barn (Stella, Tintin och Sammie)

Bor: Hisingen i Göteborg

Om föräldrauppdraget: Det viktigaste för mig är att mina barn växer upp som starka och självständiga personer, att de känner att de kan vara sig själva och vågar ta plats och gå sin egen väg. Jag vill givetvis att de ska bli fina och snälla personer. Men mest av allt vill jag att de blir trygga och lyckliga i sina liv. Att de har så roligt som möjligt och aldrig aldrig nöjer sig med mindre än vad de har rätt till.