Amning – den osminkade versionen

”Jag har gjort det på tunnelbanan, i badkaret, i bilen på motorvägen…” Ruth har ammat i åtta år utan några längre pauser och har kanske inte alltid varit så ödmjuk i sina amningsåsikter. Läs hennes story om amning – från högt till lågt, från hysteriskt kul till totalt motbjudande.

BABYBJÖRN Föräldramagasin – mamma ligger på sängen och ammar sitt barn.
"Jag dömer inte någon som väljer att inte amma. Inte nu längre. Men i början av min amningskarriär gjorde jag det."
Foto: Johnér

Första gången jag blev gravid visste jag faktiskt inte ens om jag ville amma. Det känns helknäppt eftersom jag har ammat båda mina äldsta barn tills de var nästan fyra. Jag pratar alltså om år, inte månader. Och vet ni? Jag går inte runt i kläder av säckväv, tänder rökelse eller spelar gitarr. Är jag lite fördomsfull nu? Ja absolut, för det är precis så folk tänker när de fattar att du ammar ett barn som är tillräckligt gammalt för att ha fått tänder, prata och argumentera med dig om varför de borde få en skvätt tutt-latte! HUR? VARFÖR? De frågorna får jag hela tiden.

LÄS MER: Amma nyfödd – 7 tips för att komma igång

Svaret är alltid detsamma och har inget att göra med att jag skulle vara gjord för att amma, för det är jag inte. Eller det ÄR jag. Beroende på hur du definierar det. Det jag menar är att jag inte direkt ammar för att bröstet är det bästa eller för att det är så naturen bestämt att det ska vara. Jag ammar för att det är enklare än att gå upp mitt i natten och värma en flaska med ersättning och jag ”långtidsammar” (som det tydligen heter) eftersom det, som sagt, är lätt. Så egentligen är jag nog bara en klassisk latmask, helt enkelt.

Det var verkligen inte enkelt i början, det ska ni veta. Jag är övertygad om att det kan vara det för vissa, men för mig tog det veckor att övertyga en bebis som inte ville amma, krångla med bröstvårtskrämer (när ordet ”spruckna” inte riktigt räckte för att beskriva mina bröstvårtor som praktiskt taget hängde på en skör tråd…) och försöka få bukt med en bröstinfektion som av apotekaren diagnostiserades som ”Eh, jag vet inte riktigt… Du kanske kan ta lite smärtstillande.”

Men det var en kamp som jag till slut vann, och som jag hade varit fast besluten att vinna så fort jag insåg att amningen inte skulle funka ”av sig själv” som jag hade trott i början.

Visst finns det hälsofördelar för både mig och mina bambinos, men framför allt gör amningen mitt liv så otroligt mycket enklare.

Idag är jag ett fullblodsproffs! Ställena jag INTE gjort det på är lätträknade (den meningen skulle verkligen få en HELT annan innebörd för den yngre, barnlösa partygenerationen, eller hur?). Jag har ammat på toaletten SAMTIDIGT som jag gjort mina behov (mysigt – not!), jag har gjort det på tunnelbanan, i badkaret, i bilen utan säkerhetsbälte framlutad över sätet i 110 km/h på motorvägen… Herregud, jag gör det ju till och med när jag går runt i affären med bebisen i bärsjal. Det passar mitt liv och när jag fick min tredje visste jag att jag ville göra det igen.

Visst finns det hälsofördelar både för mig och mina bambinos, men framför allt gör amningen mitt liv så otroligt mycket enklare. Bröstet tröstar ett uppskrapat knä, lugnar den hyperaktive som inte har den minsta tanke på att sova, finns alltid tillgängligt, du behöver inte sterilisera några flaskor och så är det ju GRATIS!

LÄS MER: 9 vanliga amningsproblem & tips på lösningar

Jag dömer inte någon som väljer att inte göra det. Inte nu längre. Men i början av min amningskarriär gjorde jag det. Då tog jag det väldigt personligt när andra inte ens ville försöka amma. Varför?! Herregud, jag har inte den blekaste eftersom det ärligt talat inte är upp till någon annan än dig själv hur du väljer att mata ditt barn… Jag tror bara att jag kände mig så fantastisk som hade fixat det, att jag gillade det så mycket att jag tyckte att alla borde få veta. Och att de som inte gjorde det verkligen skulle missa något. Tanken var god, men i praktiken blev det bara helt fel.

Vi känner oss tillräckligt otillräckliga som föräldrar utan att någon ska behöva komma med pekpinnar om hur vi ger våra barn mat.

Som tur är blir en ödmjukare med tiden och den där idioten är nu borta och ersatt av en kvinna som fortfarande älskar att amma och vet att det är rätt för henne, men som också vet att det inte är okej att få andra att känna sig som skit för sitt föräldraskap. Vi känner oss tillräckligt otillräckliga som föräldrar utan att någon ska behöva komma med pekpinnar om hur vi ger våra barn mat. Själv blev jag inte ammad som liten och förutom en del sarkastiska tendenser blev jag visst ändå helt okej… Jag känner också till riktiga original som definitivt fått smaka mammas mjölk, så det går inte att dra några paralleller här!

Jag tror att vi i allmänhet sakta men säkert lär oss att acceptera amningens vara eller icke vara. Jag ser allt fler amningsvänliga ställen när jag är ute och visst har jag mött människor med negativa åsikter (det hände en grej med några killar på tåget en gång … om vi säger så här: det räckte att hota med att spruta bröstmjölk på dem för att de skulle sluta), men på det stora hela bryr sig folk inte. Varför skulle de?

Men jag skulle aldrig vilja vara utan den här erfarenheten. Trots att det kan kännas begränsande är det en resa som har gett mig massa kärlek och fina minnen. Jag tänker inte på när de äldsta barnen sprang omkring i affären och gapade om att de VILLE HA MJÖLK eller de gånger då de hängde i mina kläder under bröllop eller andra viktiga event som i slutet på den veckolånga Eastenders-specialen… Jag tänker på de underbara blickarna mellan oss (smörigt men sant) och det faktum att vi gjorde det tillsammans, att det var vår egen grej. Jag är otroligt tacksam över att jag nu får amma igen. Att det ger mig fem minuter till i sängen på morgonen är bara en bonus!

LÄS MER: 5 tips som gör det enklare att amma bland folk

Ruth Davies Knowles
 
Foto: Privat

Ruth Davies Knowles

Jag är en 38-årig trebarnsmamma från Norwich, England. En tidigare skådespelare som sadlade om till influencer och som nu driver bloggen Rock’n’rollerbaby och sociala plattformar som en del av mitt företag Rocknroller Baby Ltd., till min familjs stora glädje och emellanåt sorg då jag ofta tar hjälp av dem. Under det här åtta åren sedan vi fick vårt första barn Florence, mellanbarnet Jimmy och nu slutligen nummer 3, Raffie, har jag lärt mig otroligt mycket. Jag börjar inse att ”less is more” och att ett enkelt liv är något värt att sträva efter. De fyra första månaderna med Raffie tillbringade jag på soffan med att bara titta på honom och det tänker jag fortsätta med, så det så!