Förlossningsdepression kan komma smygande

Förlossningsdepressionen kom smygande efter att Cat fött sitt första barn. Läs hennes ärliga berättelse om hur det påverkade anknytningen till dottern, hur hon tog kontrollen över sin mentala hälsa och växte som mamma.

BABYBJÖRN Föräldramagasin – Mamma med förlossningsdepression sitter på golvet med sin bebis.
"Det var en nedstämdhet som så småningom skulle övergå i förlossningsdepression även om det skulle ta lång tid för mig att inse det."
Foto: Johnér

Jag födde nyligen min andra dotter. Utan förlossningsdepression. Upplevelsen var euforisk. Allt jag hört om att bli mamma var sant. Bara ovillkorlig, överväldigande kärlek, glädje och tillfredsställelse. Men jag plågades av en tanke jag inte kunde skaka av mig – tänk om jag hade känt så här första gången.

En mammas berättelse: Smärtsam amning, oro och hjärnspöken

Det var som ett slag i ansiktet. Och i underlivet.

När jag födde barn första gången var det som ett slag i ansiktet. Och i underlivet. Känslomässigt kände jag mig berövad, vilsen, rädd. Fysiskt kändes det som att jag cyklat Tour de France på en dag, på en sadel med rostiga spikar. Jag var inte förberedd på omställningen till mammalivet och jag visste inte vem eller vad det var tänkt att jag skulle vara. Jag kände inte igen mig själv i min nya verklighet och det gjorde mig nedstämd. Det var en nedstämdhet som så småningom skulle övergå i en förlossningsdepression, även om det skulle ta lång tid för mig att inse det.

När ”baby blues” övergår i förlossningsdepression

En förlossningsdepression fungerar så. Den smyger sig på. Alla kvinnor kommer befinna sig i ett rödgråtet kaos de första dagarna då hormonerna löper amok, men det är svårare att upptäcka att en vanlig ”baby blues” övergått i förlossningsdepression. När jag fick mitt första barn tog det ett helt år innan jag började erkänna för mig själv att något var fel och ännu längre innan jag sökte hjälp för förlossningsdepression.

Barnmorskan förklarar: Efter förlossningen – barnets första timmar

Jag trodde att mörkret var normalt.

Jag hade varit deprimerad förr. När jag var 27 år blev jag diagnostiserad med depression och sedan dess har jag haft perioder nu och då där jag behövt mediciner och terapi för att må bättre igen. Trots dessa erfarenheter kom förlossningsdepressionen som en total överraskning.

Jag trodde att mörkret var normalt. Jag hade fött barn, hela mitt liv hade förändrats, min make var bortrest i arbetet, jag hade gett upp mitt jobb och flöt omkring utan att veta vad jag ville göra. Jag sov inte. Jag levde på flingor och halvätna fiskpinnar och som perfektionist med kontrollbehov kämpade jag med ett stökigt hem och ett stökigt liv. Jag kunde inte göra det jag alltid gjort – leverera. Vem skulle inte bli ledsen?

Mina kramar var tomma och mina leenden falska.

Men något som pekade ännu mer mot förlossningsdepression var att jag inte kunde knyta an till min dotter. Jag skulle aldrig ha skadat henne, men jag var avtrubbad. Min rationella hjärna visste att jag behövde se efter och ta hand om henne. Den visste att jag ville få henne att le och skratta så mycket som möjligt, men i hjärtat kände jag det inte. Det kändes som att jag inte kunde knyta an, som att mina kramar var tomma och mina leenden falska.

Jag sökte inte hjälp. Jag kämpade på i förlossningsdepressionen och tänkte att det var normalt och så småningom, när jag var gravid med mitt andra barn, påbörjade jag medicinering och terapi på nytt.

Läs mer: Anknytning till barn – en kort introduktion

Jag tog kontrollen över min mentala hälsa

Ångesten jag kände inför mitt andra barns ankomst och rädslan att en förlossningsdepression skulle slå till igen, att jag skulle hata det första året, att jag bara skulle räkna dagarna tills hon blivit äldre, blev för mycket för mig. Jag blev tvungen att väga för- och nackdelarna med att äta antidepressiva eller vara olycklig och deprimerad under graviditeten (och samtidigt ha ett till barn att ta hand om). Jag valde tabletterna, och jag blev bättre.

Jag valde tabletterna, och jag blev bättre.

Tillbaka till början. Min andra förlossning var en lycklig stund. Jag tog kontrollen över min mentala hälsa, jag erkände förlossningsdepressionen som en värdig motståndare men en som inte skulle besegra mig och jag växte som mamma. Jag önskar att jag hade kunnat göra samma sak första gången och jag kommer alltid känna skuld över att jag inte kunde ge min första dotter vad jag kunde ge min andra. Men vet du vad? Min äldsta gjorde mig stark och tack vare det kommer vi alltid att ha en speciell relation.

Brutalt och humoristiskt: Så förändras livet efter ett, två, tre och fyra barn

BABYBJÖRN Föräldramagasin – Porträttbild av Cat från Not So Smug Now och hennes dotter Billie
 
Foto: Not So Smug Now

Cat Sims

Före detta modeinköpare, högstadielärare i engelska och turnéledare för åldrande rockstjärnor.

Kattentusiast och rödvinsälskare. Gift med musiken och ständig turnéänka. Skapare av bloggen Not So Smug Now. Passion för systerskapet, föräldrar som försöker få föräldraskapet att fungera och för min familj.

Är ofta opassande och alltid på gränsen. Funnits på planeten i ungefär 36 år.