Förlossningsberättelse: ur en pappas perspektiv

Trebarnspappan Mikael skriver ärligt och äkta om hur det är att stå som åskådare vid en förlossning och hur det känslomässigt känns att bli pappa. När infinner sig egentligen den lyckligaste stunden?

Nyfödd och helt ovetande om föräldrarnas starka känslor.
Foto: Privat

Min äldsta dotter (Stella) frågade häromdagen vilken som är den lyckligaste stunden i mitt liv. Som på volley svarade jag att det var när hon och hennes två systrar föddes.

Läs Amélies förlossningsberättelse om att föda hemma

Sedan började jag tänka tillbaka och insåg att jag egentligen aldrig fokuserat på mina egna känslor kring förlossningarna. Det har ju självklart varit de tre mest omvälvande stunderna i mitt liv. Att sitta där med ett liv man han varit med och skapat. Känna lättnaden och glädjen över att allt gått bra. Den enorma stoltheten. Men är det verkligen just där och då som jag känt mig som allra lyckligast?

Men är det verkligen just där och då som jag känt mig som allra lyckligast?

Under den tioårsperiod som mina barn har fötts på samma förlossningsavdelning har till synes ingenting förändrats i lokalerna på Östra Sjukhusets Kvinnoklinik.

Lokalerna är ironiskt nog inredda och färgsatta på ett nästan livsfientligt sätt. Bleka färger, deprimerande landstingskonst och textilier som fyller en knappt basal materiell funktion. Möbler i ljusa träslag och oattraktiv form. Kaffeapparaten, den enda attraktionen kliniken har att erbjuda oss bisittare, är lokaliserad i ena kortändan av korridoren. Det är en verklig trotjänare, vars beska vätska jag många gånger avnjutit, till ljudet av dovt avgrundsvrålande kvinnor.

Läs Emmas förlossningsberättelse om att föda i vecka 26

Den beundran jag känner för de som väljer att viga sina liv åt att förlösa andras barn vet inget motstycke.

I andra ändan av spektrumet finns personalen. Proffsen, hjältarna, änglarna. Den beundran jag känner för de som väljer att viga sina liv åt att förlösa andras barn vet inget motstycke. Jag har fått en klump i halsen av vemod varje gång det har blivit dags att åka hem. Både för att jag varit så ändlöst tacksam och för att jag insett att vi troligen aldrig kommer att ses igen. Och tanken på att de nog inte kommer minnas någon av oss. För dem är det trots allt bara ett jobb. Jag har aldrig känt en sådan trygghet och ett sådant förtroende för yrkesmänniskor i något annat sammanhang förut. Samtidigt har jag heller aldrig känt mig lika mycket som en statist i mitt eget liv.

Hon hade försvunnit av smärtan och kommit tillbaka.

Mina tre döttrar är mitt allt. Stellas förlossning varade i tjugo intensiva timmar innan hon förlöstes med vad de kallar katastrofsnitt. Det var chockartat och jag minns hur jag greps av panik när jag satt med en sköterska utanför operationssalen och såg att läkaren hade gummistövlar på sig. Tintin tog nästan ett dygn på sig att komma. Vi fick sova över och jag minns hur surrealistiskt det var att äta frukost på BB bland alla nyblivna mammor och pappor. De var klara. Vi hade vårt kvar. Jag minns hur tapper jag tyckte att Josefine var som inte bröt ihop. Sammie kom efter bara några timmar. Men det var intensiva timmar och jag minns att jag vid crescendot i en av de starkaste värkarna mot slutet hörde ett knak och mötte Josefines förvånade blick. Hon hade försvunnit av smärtan och kommit tillbaka. Det var fruktansvärt att sitta så hjälplös bredvid. Samtidigt befann jag mig i ett känslomässigt vakuum.

Det är då vallen har brustit och tårarna har strömmat.

Det är först efteråt som känslorna kommer. När jag fått mitt barn till mig, invirat i en filt, och fått hålla henne i min famn. När hon legat där och tittat på mig med plirig blick. Det är då vallen har brustit och tårarna har strömmat. När jag befunnit mig i nålsögat i stormen av alla känslor. Det går nog inte riktigt att beskriva. Men om jag ska vara ärlig är det inte precis just då som är den lyckligaste stunden i mitt liv. Det är ett mycket märkligt tillstånd av lika delar glädje, lättnad och enorm hudlöshet. Den där lyckligaste stunden infinner sig först lite senare, när känslostormen har bedarrat och man har kommit hem med sitt nya lilla under. När man landat och känner att det är på riktigt och ens nya liv kan börja.


Få din förlossningsberättelse publicerad på This is Life!

Vi är nyfikna på din historia. Mejla din förlossningsberättelse (max 500 ord) samt minst en bild till magazine@babybjorn.com

Vi förbehåller oss rätten att redigera i din text om vi väljer att publicera den. Ersättning utgår inte. 


 
Foto: Claes Pettersson

Mikael Andersson

Ålder: 40

Familj: En fru (Josefine) och tre barn (Stella, Tintin och Sammie)

Bor: Hisingen i Göteborg

Om föräldrauppdraget: Det viktigaste för mig är att mina barn växer upp som starka och självständiga personer, att de känner att de kan vara sig själva och vågar ta plats och gå sin egen väg. Jag vill givetvis att de ska bli fina och snälla personer. Men mest av allt vill jag att de blir trygga och lyckliga i sina liv. Att de har så roligt som möjligt och aldrig aldrig nöjer sig med mindre än vad de har rätt till.